Det tar ca två veckor att acklimatisera sig, precis som Johanna sa. Har kommit till rätta nu och trivs riktigt bra. Känns betydligt bättre nu när jag börjat få vänner här. Umgås knappt alls med ’the americans’ längre, de är för påfrestande. Trodde att jag var högljudd och flamsig, inte i jämförelse med dessa girls! Chris och Collin är rätt ok dock.
En person jag kommit rätt så nära är Boo. Han är från Sydafrika och gay. En väldigt djup och filosoferande person som beskriver sig själv som en deprimerad hippie. Men Boo är alltid glad och trots att vi är enormt olika så har vi hittat saker som vi båda uppskattar; glass, killar och lyssna på Björk.
Den mest sällsamma personen jag träffat är nog ändå Adel, en kille från Dubai. Att skrika tycks vara hans naturliga tonläge, man förstår inte mycket av vad han säger eftersom hälften är på arabiska. Han har ett häpnadsväckande skratt och tror att jag heter Maaliiiiiinaaa.
Min nya ”lillebror” heter Sandie, kommer från Indonesien och är 20. Han läser ekonomi och ska ta över sin pappas företag när han är klar här. Första gången jag träffar en kille som mer av ett städfreak och perfektionist än mig.
Min nya bästis är Sai, han är 24, kommer från Singapore och vill bli polis. Berättar massa om sina två år i armén. Man kan tro att han är en riktig tuffing, men icke! När en mega-spindel tog sig in i Sandies rum, skrek de båda som små flickor, medan jag var den som dödade den, med Sais sko. Något han bett mig att hålla tyst om, well I don’t think so! Han har bil, men sämre lokalsinne än mig (trodde inte det var möjligt) så varje färd är ett äventyr. I helgen åkte vi in till Melbourne, glömde vilket parkeringshus vi parkerat i och fick leta i över en timme! Bra med motion men skavsår mellan tårna av flip-flopsen. Som tur är så åkte Sais kusin med tillbaka, annars hade vi förmodligen aldrig hittat till Lilydale. Nästa gång tar jag tåget.
En person jag kommit rätt så nära är Boo. Han är från Sydafrika och gay. En väldigt djup och filosoferande person som beskriver sig själv som en deprimerad hippie. Men Boo är alltid glad och trots att vi är enormt olika så har vi hittat saker som vi båda uppskattar; glass, killar och lyssna på Björk.
Den mest sällsamma personen jag träffat är nog ändå Adel, en kille från Dubai. Att skrika tycks vara hans naturliga tonläge, man förstår inte mycket av vad han säger eftersom hälften är på arabiska. Han har ett häpnadsväckande skratt och tror att jag heter Maaliiiiiinaaa.
Min nya ”lillebror” heter Sandie, kommer från Indonesien och är 20. Han läser ekonomi och ska ta över sin pappas företag när han är klar här. Första gången jag träffar en kille som mer av ett städfreak och perfektionist än mig.
Min nya bästis är Sai, han är 24, kommer från Singapore och vill bli polis. Berättar massa om sina två år i armén. Man kan tro att han är en riktig tuffing, men icke! När en mega-spindel tog sig in i Sandies rum, skrek de båda som små flickor, medan jag var den som dödade den, med Sais sko. Något han bett mig att hålla tyst om, well I don’t think so! Han har bil, men sämre lokalsinne än mig (trodde inte det var möjligt) så varje färd är ett äventyr. I helgen åkte vi in till Melbourne, glömde vilket parkeringshus vi parkerat i och fick leta i över en timme! Bra med motion men skavsår mellan tårna av flip-flopsen. Som tur är så åkte Sais kusin med tillbaka, annars hade vi förmodligen aldrig hittat till Lilydale. Nästa gång tar jag tåget.
Foto: Sai, jag, Sandie
1 kommentar:
guuuu va kuuuul! men glöm inte att du har en lillasyster här hemma oxå :P som saknar dig jätte mycket! love you.... amy -alias- lillstrumpan :)
Skicka en kommentar